Jag är pest.

Spetälskad i gnällande vrår. Uppsvälld till ett skrikande skal av diagnostiserat damm. Digerdöd och parkettens kvadrat. Gör dej redo för tystanad. Små larver faller ur mina ögon. Varje stressad kram hungrar efter frånvaro och kontroll, så jag ska ta ner min doft från tapeten. Byta ut allting mot exakta kopior. En slags ridå när jag gör vinden grön.

Menighetens pantomim.

Händelserna i förväg har jag för anledning att bekräfta förgängligheten av gula remsor. Förvarnar även för positiv effekt av att låta det hela dra i sinnet. Man kan fundera över solen och sedan promenera. Kanske i snö eftersom det är kallt. Isande är dessutom blicken från den utkastade madonnan – vars bitvis tidskamoflerande klädnad bidrar till kårar sända som små radiosignaler längs atmosfären. Det hela må vara teater där man inte får spilla men också ett tolkningsvansinne att användas som regnkappa för aristokrater. Istället manar jag att genom integralpoesi klistra gula remsor vid din andedräkt. Bestört över alternativen vill jag minnas.

Skrank för min ögon.

Är det censur? Jag har adekvat stängsel i min tidsuppfattning. Det var ett skämt. Vi kan se hur förändringen breder ut sej i vatten. Jag hörde ljudet från hallen. Behagligt tempererat. Igenom ett peripteralt påstående kom det post. Jag behöver inte prata som om den existerar. Det har efterfrågats mer vardag. Ni kan vara lugna. Nudlarna separeras av en katalysator jag aldrig beställt. En mexikansk uppgörelse. Nu vill jag förstå vädret.

Introvert kontext.

Masverk på min näthinna. Imma i mitt huvud. Min status har för övrigt begrundats av blodcirkulationen på andra sidan bordet. Allt är värt att ändra på. Ursprunglig kommunikation besegrades av slaskdagarna. Jag grävde ner ett berg. Nu får jag aldrig några svar. Det är för att jag inte behöver dom. En helt ny dag om det går för sej. Jag beskriver bucklor i mina öron. Rasande transformation till metall. Ett språk som jag inte längre orkar förstå. Det är döden som beställt en polygrip till mitt samvete.

Paraply som reflektion och förtjusning av stil.

Många tänker och det är inget fel med det, men ibland förstår man också vilken förtjusande uppfinning ett paraply är. Samtidigt är det ofta ganska riktigt värdelöst, vilket var vad som presenterades om det till exempel blåser. Men ändå måste förstås som funktionen igår genomfördes på ett bra vis och utan att det alls blev undantag för värdering. Fullt av stil kan det betraktas vid spatserande och en slags promenad om man så vill. Det hela handlar om att formulera sej till naturens åverkan som man betalat med utseendets kapital såvida man vill det eller verkligen vill det eller också kanske inte alls. Ingenting kunde vara mer förvirrande. Vilket det, förfärande nog och ofta, faktiskt är.

Räls med päls.

Kastad in över verkligheten. Stum som salt. Från besöket har jag levererat hjärntvättad inspiration. Tidernas förflytande primalregn i en sötsmakande tunnelfärd genom mina ådror. Exalterande fördärv lyser bländande backspeglar och min tanke yr i natten. Jag embarkerar tomheten och dess anleten. Långt bortom skjutdörrarna är min säng försvunnen. Jag luktade på uppgivenhet – det var en ört som sov. Allt kunde vara bättre nu. Hur ska jag passera igenom den här katastrofen?

Galning.

Utifrån en av de frågor som svarats. Filavföring. Kanske mina ord. Kanske. Drygats ut som total frånvaro av epitet. Som identitetens cement. Kan jag få en rustning av citroner. Besluten bor i små tunnlar framför kraniets brinnande fettkuddar. Där kan dom vara. Föregripandets fjäril, paralyserade drömmar och ökenandedräkt inuti ett kanon av blödande skoskav vars identitet förment besprutar sin kropp med elände. Det var ett alter ego som ruinerade butiksbiträdets sprutor och sedan långsamt förskönade sin personlighet med dofter av tomrum. Gastronomiskt utmätt. Generositet. Jag behöver en fjäril. Fantasifostervattnet är för länge sedan friserat på sådant vis. Planerade du en tripp med tåget? Det var som tusan. Längs havets botten går en räls till mitt morfologiska plantage. Igen. Kom och hälsa på. Igen.

Kruskakli som pansar.

Mitt termosliknande utbrott. Ett luddigt vokabulär signalerar det som skulle kunna vara en planerad tids fruktstund men aldrig riktigt förpassats genom den månlandaratmosfär som var så efterlängtad. Blodigt huvud med händer av betong. Fostrets mjuka membran pressas ut mellan knogarna. Hur vill jag slå kullerbyttor i ett tempel av äggskal? Det har aldrig varit frågan. Föreställ dej ett kugghjul så panorerat att en minutiös studie av kokosnötens mörker nästan aldrig och framför allt inte levererar bensin ovanpå ditt innersta allvar. Det är ditt allvar. Slamkryparen inom mej betalar. Hand i hand genom myntens landskap med skedar till träd och vibrerande absiders gas flygande genom strupen. Nu rullar tiden. Allt ska bytas ut. Allt mot mangold.

Sotsvart skallben.

Knutna händer letar letar igenom skallbenet hoppar från balkonger. En flottig figur från fredag, lördag, söndag varierade uteblivet behag. Formalisera mitt intag av visuell lögn. Nu ska moderation och sofistikerad tid tala över de ömma delar som dränker historien med sina kaosala elektroner. De har parkerat i ett mönster av glödknivar till blick. Bege mej till en tid av okrossbarhet. Galningens lugn. Det cyklar utanför.

Solen maskiner.

Alla vet att hjärtat är en handgranat. Blå lakan över himlen. Jag har gett kuddar åt stolarnas fötter att sova på. Flyter på parkett. Fantiserar om hemligheter såsom ingenting blir sinnesting blir någonsin förfinat okular. Skaver kadaver? Griffeltavlesymboler fördunklade genom drömkanalernas sändningsuppehåll. Jag återkommer som digital betydelse. Går runt och struntar i det som folk låter bläcka och arkivera. Det här är en tandlös protes med rationella isbitar till röst. Min seendekompetens blir disig. Jag ska låta banda mina illusioner i ett försök tapetsera luften med promenerande kvantmekaniska teorier långsamt förlorade i den differentierade kedjan av tempo-spatial förvandling. Oj vad solen maskiner gör ett parallellogram i semiotikens marginaler. Fruktar äppelpaj och pajar meningen med ord. Jag kan små buskage som i filmens värld. Tack.