Husfetisch.

För ett par dagar sen när jag insvept i höstsolskenet flanerade runt längs stadens gator så kunde jag inte låta bli att stanna upp och beundra ett pågående fasadarbete. Där låg en mycket vacker byggnad, vars fasad höll på att renoveras, naken, skyld endast av ett slags grönt, lätt genomskinligt tyg. Ett tyg som precis släpper igenom så mycket ljus att man kan skymta formerna där bakom medan det smeker dom i vinden. Det hela fick mej att fundera över om det möjligen finns en dokumenterad fetisch kring just hus. Jag kan tänka mej in i scenariot. Den högst erotiska känslan av att tränga in i och sedan vistas i själva objektet för sin åtrå. Ett hus. Det är uppenbart att det måste finnas folk som går igång på det. Kanske har jag också läst om det någonstans, för länge sen.

Jag tänker mej en man, mellan 35 och 40 år, med blonderat lite tovigt hår. Mörk skäggstubb. Han är klädd i grå kostym och färgglad slips. När han kommer hem sent på kvällen från sitt arbete som mäklare i vasastan, grips han av en oemotståndlig lust inför sitt hem. Där ligger det, en tvåplansvilla med rosa lite skrovlig fasad, smakfullt upplyst av månskenet. Han vet att hans fru och barn finns där, sovandes i husets innersta. Det är varmt och skönt därinne. Grannskapet är öde. En lätt kvällsbris blåser och höstkylan närmar sej. Han öppnar grinden med andakt och rör sej långsamt över gårdsplanen upp mot ytterdörren. Han känner hur det blir varmare för varje steg han tar och när han sedan står där, med ansiktet bara ett par decimeter från dörren kan han inte låta bli att försiktigt röra vid dörrposten. Han känner en lätt svettning längs handflatorna och hans andedräkt gör en tuss av imma på det fönster som finns infällt i dörrens övre hälft. Medan han ömt smeker dörrposten får han ett infall. Det glasbetäckta hålet i dörren, mörkret där bakom, han vill röra vid det med sin tunga. Han flämtar till och slickar på fönstret. Igen. Det får honom att skälva i hela kroppen. Hans hand vandrar över ringklockan och han kan nästan inte hejda sej från att våldsamt trycka in knappen. Han pressar sitt bröst mot träsniderierna medan han djuriskt fumlar efter nyckelknippan i sin byxficka. När han får fram den lugnar han ner sej en aning och låter sin vänsterhand leta sej ut över gångjärnen, ut längs putsen för att liksom stödja honom medan han långsamt för nyckeln upp mot låset. Väl framme tvekar han lite innan han med en flämtning skjuter in nyckeln och kramar dörrhandtaget. Lätt böjd framåt, med kinden vilandes mot det kalla glaset gnider han trånande sitt hårdnade kön mellan sina lår medan han vrider om låset. Handtaget går ner och hans underläpp smeker listen runt fönstret i dörren så att en tunn hinna saliv lämnas därpå, det blänker som snigelspår i månskenet.

När han öppnar dörren känner han hur en bölja av värme och gemytlighet, där inifrån, sveper över honom. En droppe svett rinner längs nacken på honom och han tar steget in. Direkt på hallmattan faller han ner på knä och med ena handen krampaktigt greppandes om nyckelknippan kan han inte låta bli att ejakulera i byxorna. Han andas tungt. Långsammare. En enorm tillfredställelse fyller hela hans inre. Han är hemma. Vinden utifrån smeker honom över ryggen och han känner hur det kladdiga i hans byxor börjar svalna. Han stänger ytterdörren bakom sej med en suck och hasar utmattad genom mörkret, in i badrummet för att förlora sej i en het dusch. Omsluten, inuti sin erotiska passions näste. Ett hus.

Det händer antagligen varje kväll.

Den 20:e oktober.

Idag när jag var på väg hem efter att ha lagt lite sedvanlig byrokratisk korrespondens på lådan, mötte jag min danska granne strax utanför hennes dörr. Hon insisterade på att jag skulle komma in till henne och eftersom jag länge tänkt tanken att jag borde se efter hur hon har det där inne så kände jag att jag inte kunde neka henne, även om det hela kom en smula oförberett. Väl därinne var allting modernt, vitmålat och på golvet fanns en liten maskin. Jag kom inte på så mycket att säja, utan såg mej mest omkring. Hon sa att allt var väl, men att hon inte kan stanna längre än ungefär en månad till. Den 20:e oktober, sen blir det för kallt menade hon. Än så länge var det dock varmt därinne och jag fick känslan att hon bar på en viss oro för att det inte skulle vara kallt nog den 20:e oktober. Ingenting är säkert i den här välrlden, men jag kan tänka mej att kylan kommer just den 20:e oktober. Jag noterar i min kalender, det är en lördag och Sibylla har namnsdag.

Åter på Kalkatraz.

Jag kan nu tryggt meddela att jag överlevt Finland, med allt vad det innebär av regn, vin på tapp, zigenare, bastu, kinuski och showdansnummer. Jag är således åter förskansad på Kalkatraz, denna atoll av mystisk sten. Det är som vanligt en något kluven känsla att komma hem. Resan var till stora delar mycket förvirrande men ändå exotisk på ett lite blekt och fuktigt vis. Min tid har varierats mellan gigantiska stålfartyg och storstäder, båda lika fulla av mystiska figurer. Muttrandes bakom mej på spårvagnen. Fallande likt furor på dansgolvet. Alltihop väl akompanjerat av mina båda reskamrater.

I övrigt kan jag minnas två sorters pudding, roterande trumpeter, ryska mössor, panoramafönster, sjöfågel och svarta nypon. Plastmuggar, en kvinna i burka, en kvinna i antiburka och deformerade talrikar. När jag såhär i efterhand sitter här med min skattebefriat hembringade väldigt starka sprit av den gröna sorten så inser jag att mina intryck fortfarande är en aning i oreda. Jag antar att jag kommer se det hela med klarhet vad tiden lider. Om inte annat så kommer en fullgod fabulering organisera det hela i mitt minne på ett sådant vis att jag aldrig kommer märka skillnaden. Till dess – promenader, te och sömn.

Foccacianskt uppvaknande ur musikalisk sömn.

Idag vaknade jag hastigt och alldeles för tidigt. Oförskämt väckt av den flottiga tanken på foccacia. Det hela var mycket oönskat emedan jag arbetat intensivt hela natten med min elektroniska musik. Jag föredrar att arbeta på natten. Det har att göra med min kyl/frys som brusar så inspirerande vid den tiden på dygnet att jag blir alldeles oförmögen att sova. Den gör det i cykler och brukar lugna ner sej först framåt fyra fem på morgonen, lite beroende på vad jag ställt in för varor i den. Det hela kanske verkar osunt, men i framtiden, när väl ozonlagret är totalt bortfrätt, kommer det ändå vara standard att vara vaken och jobba på natten, för att sedan undvika all läskig strålning genom att spendera dagarna djupt sovandes i skyddsrum nere i urberget. Det är lika bra att vänja sej redan nu. Det är ju framtiden som gäller.

Vilket raskt leder oss tillbaka till den elektroniska musiken. Även om mitt uppvaknande kom med förvåning så förflöt mina nattliga förfaranden enligt planerna, varpå jag glatt kan meddela att jag avslutat denna månads musikaliska produktion. Verket klockade in på 9 minuter 47 sekunder och är antagligen det bästa jag fått ur mej vad gäller elektronisk musik hittills. Det kommer, om allt går som det ska, kunna avnjutas i sin helhet på atomdelta.se och/eller min myspace någonstans kring månadsskiftet. Jag återkommer om detta när tiden är inne. Imorgon tar jag ta mitt pick och pack och drar till Finland i jakt på exotisk kultur och frusna drömmar. Nu ska jag fira med marsipanbröd!

Jordgubbar. Papaya. Äpple.

Under den gångna helgen har jag förätit mej på jordgubbar och papaya. Jag har lyckats peta bort tillräckligt med fruktkött från håligheterna mellan mina tänder för att kunna krama en boll stor nog förväxlas med ett äpple utav det. Något jag också tänker göra så fort solen gått upp. Sen ska jag smyga in det i någon matvaruaffär och försöka köpa det. För att se hur mycket det kostar och vad det kommer stå på kvittot. Äpple, jordgubbe, papaya? Vad det än står kommer jag ställa till med en scen och kräva att få tala med föreståndaren. ”Äpple! Vad i allsin dar skulle jag handla äpple för? Det fastnar ju bara i tänderna!”, kan jag till exempel utbrista. När dom försöker lugna ner mej ska jag hoppa upp på varubandet och högaktligen proklamera denna sammansatta frukts exotiska individualitet för att sedan döpa den efter kassörskan. För det är alltid en kassörska. Den gammla tanten som stod före mej, men ännu inte hunnit plocka ihop sina varor, kommer bli rörd till tårar och människorna i kön bakom mej applådera. Precis som i en Amerikansk film. Föreståndaren, som nu förstår hur det ligger till, tar mej i hand med ett leende och erbjuder mej att bli ansvarig för fruktsektionen, en tjänst jag naturligtvis inte under några omständigheter kan acceptera. Men hedrad av hans erbjudande skänker jag honom den nyuppfunna frukten och går därifrån med solen i ryggen. Ja, eller något i den stilen i alla fall.

En sked i väggen.

En av mina grannar är från Danmark. Hon har långt hår och alltid dörren på glänt. När man går förbi utanför kan man skymta hur hon, halvt gömd bakom någon slags möbel, sticker skedar i väggen därinne. Inte för att äta av den, utan som en slags dekoration antar jag. Små elektriska lampor lyser i dunklet upp hennes ansikte på ett mycket effektfullt vis och när hon genom dörröppningen upptäcker mej där utanför, ger hon mej alltid en menande blick som säjer: ”Jag vet att du kommer göra det också. Stick skeden i väggen! Dom kommer inte märka att du är försvunnen förän det är för sent!”. En vacker dag ska jag gå in och se hur hon har det, men nu ska jag tillreda brustabletter.

Grön är den svåraste färgen.

Idag är jag trött. Det har varit en synnerligen arbetsam vecka. Jag köpte fel sorts grön akrylfärg två gånger i rad. Phthalo grön är det tydligen som gäller. Nu har jag tre olika sorters grönt. Förfärligt. Grön som är den svåraste färgen!

Vidare har jag upptäckt att jag har långa hårstrån växandes utanpå mina öron. Dom är vita, lite krokiga och snart en decimeter långa. Jag misstänker att de har något slags samröre med de små spröt jag började utveckla på halsen tidigare i våras. Rent intuitivt fick jag för mej att dessa spröt var min kropps frammuterade reaktion på den ensidiga miljö jag befann mej i. Jag hade vid den tiden inte lämnat mitt residens på flera veckor och antog att dessa spröt således kommit till för att låta min kropp ta upp alla livsnödvändiga vitaminer och mineraler från helt vanligt hushållsdamm och glödlampsljus. Då dessa spröt inte alls var till mitt gillande rent estetiskt, plockade jag dock bort dom med en pinsett och baddade sedan med citronsnapps för att undvika att dom skulle växa ut igen. Vad öronhåren beträffar har jag inte bestämt mej än. Nåväl…

Nu ska jag gå och måla trianglar i mitt badrum.

Vad?

Det här är blogg. Här kan jag skriva saker.