Ödlans hygien.

Imorse när jag duschade så passade jag på att tvätta håret medan ödlan såg på. Jag tänker att den måste lära sej hygien och allmän lögningshyffs. Ödlan, som jag kallar den, brukar sitta på gardinstången i badrummet och titta ner på vad som försegår därinne. Jag tror den trivs med det.

Grodor, gladporr och kaffe i högtalarna.

Jag har återvänt! Efter att en tid ha vandrat den studentikosa stadens gator är jag tillbaks i mitt residens. Det var en en ren nöjesvisit och jag vill tillstå att jag nu känner mej både ren och nöjd. Där fanns grodor, gladporr och kaffe i högtalarna; allt maskerat i en porlande arkitektur.

Sedan hemkomsten för ett par dagar sen har jag endast ägnat mej åt den elektroniska musiken. Snart är det nämligen release på atom-delta igen. Det hela blir en hastig sammansättning ljud, frammanad för att inte komma ur fas. Det är viktigt med en regelbunden produktion.

Igår träffade jag åter min danska granne. Hon höll på och lastade in saker i en bil ute på gatan. Snart ska hon bege sej till Köpenhamn över vintern förstod jag. Det är för kallt här nu, men hon kommer definitivt tillbaks till nästa sommar, det lovade hon med ett leende. Jag önskade henne lycka till på färden. Det hela var mycket formellt.

Respirator.

Materalistiskt inkorrekt bjöds tillfället. Jag är aldrig sen att acceptera sådana omständigheter. Igår var jag på besök. Inuti en nostalgisk doft. Jag och teknologiskt ansvarige för atom-delta såg till att få kollektivets senaste kreationer ut i etern. Det går nu således att förse sej med dessa omtalade alster på www.atomdelta.se

Min låt heter Respirator och handlar om att dö på sjukhus. Såhär i efterhand är jag kanske inte lika exalterad över den som jag var när jag precis färdigställt den, men den låter fortfarande bättre än mycket annat jag gjort. Ingen är väl i och för sej i längden särskilt exalterad över att dö på sjukhus. Även om det är en vanlig företeelse. Kanske är det just därför.

Nåväl, framtiden håller många ljud i sin famn och titt som tätt rinner de mellan hennes bröst ner längs låret till oss dödliga att smaka. Örongodis säjer en del. Vad vet jag? Nu ska jag fortsätta peta i mitt kranium.

Schackspelets realitet.

De senaste dagarna har jag nästan uteslutande, på ett eller annat vis, ägnat min tid åt schack. Det är ett fullkommligt galet spel som oftast resulterar i att man tänker tills man blir generad. För att överleva det, med sin mentala hälsa i behåll, måste man förstå det nödvändiga i att generalisera; samtidigt som man, med yttersta nogranhet måste beakta varje liten detalj för att bemästra det. Precis som livet i största allmänhet. Undantagen finns i detaljerna och när allt kommer omkring är dom det enda som betyder någonting. Problemet ligger i att detaljerna i regel är alldeles oöverskådliga. Speciellt som man själv är en utav dom. Ingen aspekt är för liten för att vara friställd från resultatet och vägen dit är skriven i sand. Om man kan räkna alla kornen innan vinden ändrar deras formation tror man sej förutse förloppet; genom att kalkulera orsak och verkan; genom detaljernas imaginära animation. Men är allt verkligen svart eller vitt? Vid första anblicken kanske det ser så ut. Själv är jag dock övertygad om en klart lysande nyans av orange.

Tråkigt.

Tanken råkar åkalla kaotiskt intellekt genom tänkande. Tomrummets raserade ådror koagulerar inuti gapande träd. Tacksamheten rapar åska kopulerande igenom garnerade trosor. Tidens ram åstakommer kontinuerlig information genom tempoväxling. Tänderna river åter kinden i goffrerade trasor.

Ödlan.

Idag när jag va ute hittade jag en liten ödla. Den var alldeles smutsig, så jag tog med den hem för att tvätta den. Nu bor den i mitt badrum. Jag kallar den Ödlan.

Tidens tystnad.

Efter ett par dagars tystnad, när jag åter satte igång min mp3-spelare, var det som om tiden stått stilla. Jag var på samma plats där jag senast stängt av den. Det jag senast hört startade precis där jag senast avbrutit det. Det hela fick mej att tänka att musik och all annan sorts konst, ja i princip allt man företar sej är ett uppror mot tiden. Ett försök att hejda dess rörelse. Man liksom fryser rummet igenom minnen och idéer. Konkretiserade eller undermedvetna. Uttalade eller outtalade. Det intressanta med denna tanke uppenbaras när man ser de kreativa sysslorna som ämnade att leda tiden framåt. Att skapa, förmedla, se och höra är en rörelse i sej. Och vad är tiden, om inte rörelse? Man måste så klart skilja på aktivitet och resultat, men om man följer min tanke så verkar resultatet alltid vara i strid med själva aktiviteten. Kanske är detta själva orsaken till tidens flykt, en ständig strid mot att fångas i sitt eget kölvatten. Ja, ni ser ju själva hur detta vidunder biter sej i svansen. Naturligtvis är åldrandet lösningen. All materias eviga degenerering. Tankarnas förtvinande. Glömskan. Det enda och oundvikliga sättet att förenas med tiden. Var det därför Dalí var så förtjust i att åldras?

Helgen vecka 39.

Jag är en smula stolt. I onsdags natt, i förra veckan, klädde jag mitt hem i svart telekabel. Detta för att forcera digitalt ljud. Digitalt ljud är vackert. Det finns i kod och låter precis som man vill. Jag är mycket förväntansfull inför de konsekvenser detta kommer ha på mina kommande elektroniska kompositioner.

Helgskruden bestod av emaljerade kronblad. Rödvin. Blåsljud. Konjak. Grön dimma. Kokainfingrar. Ordlös aktivitet och vegetabiliskt fett. Ja, ni förstår. Ooooooooooooooooooomöjligt att koncentrera sej.

Nu ska jag återinstallera mitt fläktfilter.