Extra extra.

Det är en spännande värld vi lever i.
Spännande.
Från pol till pol.

Inte beror det på retoriska frågor i alla fall.

Jag ska ge er ett teknologiskt farväl. Jag slog sönder min TV. Det enda som förändrades var färgerna och nu vill jag inte veta av den längre. Jag tog mina drömmar till krematoriet. Jag tog min tid och frös den i fotoner. Jag är lycklig över allt detta. Hur kommer det sej annars att solen skiner?

Saltsprucken svanesång.

Solen sipprar fram mellan molnen och kvinnan har sjögräs i håret. Hennes tårar doftar av vansinne där hon står i strandgruset, ihärdigt blickandes ut över havet. Hennes dekolletage är fyllt med snäckskal. Hennes läppar spruckna av salt. Jag kan inte låta bli. Den sorgsna uppsynen kräver kontakt. När jag frågar varför hennes kläder är trasiga berättar hon hur en svan åt upp hennes nyfödda barn. En strid i strandbrynet, en vit vålnad med väldig hals. Förlossning i vatten. Det verkade vackert. Men det var vansinne. Hon sjunker ihop i mitt knä och somnar. Jag noterar den avgnagda navelsträngen som ringlar blodiga släpspår på stenarna. Allt leder till hennes inre. När jag känner efter med handen vaknar hon och sjunger en sång. Hon undrar om jag tycker om den. Jag undrar om jag måste bestämma mej nu.

Så fort biljetten är betald.

Jag har beslutat att ta mitt arbete tillbaks under jorden. Sluta hamna i fel händer. Jag skulle kunna fortsätta med de dåliga översättningarna men mitt hjärta blöder. Det är en försäkringsfråga. Ett standardiserat formulär. Jag har aldrig tyckt om alternativet. Och nu är det som det är. En avlägsen smärtkälla som sprider sej genom den organiska vävnaden. Bankar på insidan av bröstkorgen, färgar saliven svart och gör mina ögon svullna. Jag har sett det förut. En inflammation bakad i en ugn någonstanns i djupet av mitt undermedvetna. Jag vet att den är ute efter mej. Den lockas hit av de knapprande tangenterna. När morgonen gryr står den lutad över min säng leendes ett mulet leende. De gröna loskorna landar i pannan och jag behöver solglasögon för att hämta tidningen. En slags kamoflerad uppgivenhet. Det är för ljust för sånt. Jag letar igenom platsanonserna efter min värdighet medan kaffet svalnar. Jag är detektiv. Jag vet. Jag dansar inte men sjunger med när dom spelar Frank på radion. ”Theeeen tomorrow was another day… the morning found me miles away… with still a million things to say…” Allt jag behöver är en grå kostym och ett anteckningsblock. Sen är jag på tåget. Sanningen är nära. Jag kan känna doften genom det halvöppna kupéfönstret. Svetten sipprar fram i mina tinningar och alla sinnen är på högspänn. Det rytmiska ekot av räls. Vart är jag på väg egentligen, vart är jag på väg?

Oregano.

Det ligger fyra kilo oregano i min diskho. Vart har det kommit ifrån? Är det tjuvar som smugit sej in i min bostad? Maskerade kvinnor i tajta svarta kläder som dyrkar upp mina lås med hårnålar? Tagit sej in genom dörrar och fönster? Lämnat dessa gröna blad i ren illvilja? För säkerhets skull har jag knutit mina skosnören spännda från tröskel till tröskel som snavlina. Ett välspunnet nätverk som lämnar hålögda skor gapandes i min garderob, där jag tillsammans med dem sitter och väntar på dunsarna. När dom än kommer. Tystnaden är tjock som mörker. Jag tänker att jag skulle vilja se en film. En film om amerikansk kärlek. Den skulle kunna vara neonfärgat blå. Gladlynt med ljud från universums utkanter. Den första scenen kanske inleds med  en rosa fisk som faller ner från ett träd. Lägligt i famnen på en kvinna med uppsliten blus. De gömmer sej under ett parasoll. Därefter kommer en moderat kostymerad man åkandes i en Grayhoundbuss. Han är hjälten och sträcker sina gröna lovikavantar upp mot solen. Kvinnan förstår att fisken är ett fantasifoster. Hon gör sej redo att föda, knäpper sin blus och går ombord på bussen. Det regnar. I eftertexterna kan man läsa om hur producenten velat diskutera vansinnets historia med en fisk, att solen skiner trots att det är tidigt på morgonen och man borde verkligen gå ut. Men det blåser så fruktansvärt kallt och man oroar sej en smula för att man bara kommer hamna i havet tillsammans med spårvagnar, cornflakes och en gigantisk burk minestronesoppa. Det skulle vara en förfärlig film. Ett halvår senare får Cameron Diaz en oscar för bästa kvinnliga biroll.