Det ligger fyra kilo oregano i min diskho. Vart har det kommit ifrån? Är det tjuvar som smugit sej in i min bostad? Maskerade kvinnor i tajta svarta kläder som dyrkar upp mina lås med hårnålar? Tagit sej in genom dörrar och fönster? Lämnat dessa gröna blad i ren illvilja? För säkerhets skull har jag knutit mina skosnören spännda från tröskel till tröskel som snavlina. Ett välspunnet nätverk som lämnar hålögda skor gapandes i min garderob, där jag tillsammans med dem sitter och väntar på dunsarna. När dom än kommer. Tystnaden är tjock som mörker. Jag tänker att jag skulle vilja se en film. En film om amerikansk kärlek. Den skulle kunna vara neonfärgat blå. Gladlynt med ljud från universums utkanter. Den första scenen kanske inleds med en rosa fisk som faller ner från ett träd. Lägligt i famnen på en kvinna med uppsliten blus. De gömmer sej under ett parasoll. Därefter kommer en moderat kostymerad man åkandes i en Grayhoundbuss. Han är hjälten och sträcker sina gröna lovikavantar upp mot solen. Kvinnan förstår att fisken är ett fantasifoster. Hon gör sej redo att föda, knäpper sin blus och går ombord på bussen. Det regnar. I eftertexterna kan man läsa om hur producenten velat diskutera vansinnets historia med en fisk, att solen skiner trots att det är tidigt på morgonen och man borde verkligen gå ut. Men det blåser så fruktansvärt kallt och man oroar sej en smula för att man bara kommer hamna i havet tillsammans med spårvagnar, cornflakes och en gigantisk burk minestronesoppa. Det skulle vara en förfärlig film. Ett halvår senare får Cameron Diaz en oscar för bästa kvinnliga biroll.
