Jag har beslutat att ta mitt arbete tillbaks under jorden. Sluta hamna i fel händer. Jag skulle kunna fortsätta med de dåliga översättningarna men mitt hjärta blöder. Det är en försäkringsfråga. Ett standardiserat formulär. Jag har aldrig tyckt om alternativet. Och nu är det som det är. En avlägsen smärtkälla som sprider sej genom den organiska vävnaden. Bankar på insidan av bröstkorgen, färgar saliven svart och gör mina ögon svullna. Jag har sett det förut. En inflammation bakad i en ugn någonstanns i djupet av mitt undermedvetna. Jag vet att den är ute efter mej. Den lockas hit av de knapprande tangenterna. När morgonen gryr står den lutad över min säng leendes ett mulet leende. De gröna loskorna landar i pannan och jag behöver solglasögon för att hämta tidningen. En slags kamoflerad uppgivenhet. Det är för ljust för sånt. Jag letar igenom platsanonserna efter min värdighet medan kaffet svalnar. Jag är detektiv. Jag vet. Jag dansar inte men sjunger med när dom spelar Frank på radion. ”Theeeen tomorrow was another day… the morning found me miles away… with still a million things to say…” Allt jag behöver är en grå kostym och ett anteckningsblock. Sen är jag på tåget. Sanningen är nära. Jag kan känna doften genom det halvöppna kupéfönstret. Svetten sipprar fram i mina tinningar och alla sinnen är på högspänn. Det rytmiska ekot av räls. Vart är jag på väg egentligen, vart är jag på väg?
