Solen sipprar fram mellan molnen och kvinnan har sjögräs i håret. Hennes tårar doftar av vansinne där hon står i strandgruset, ihärdigt blickandes ut över havet. Hennes dekolletage är fyllt med snäckskal. Hennes läppar spruckna av salt. Jag kan inte låta bli. Den sorgsna uppsynen kräver kontakt. När jag frågar varför hennes kläder är trasiga berättar hon hur en svan åt upp hennes nyfödda barn. En strid i strandbrynet, en vit vålnad med väldig hals. Förlossning i vatten. Det verkade vackert. Men det var vansinne. Hon sjunker ihop i mitt knä och somnar. Jag noterar den avgnagda navelsträngen som ringlar blodiga släpspår på stenarna. Allt leder till hennes inre. När jag känner efter med handen vaknar hon och sjunger en sång. Hon undrar om jag tycker om den. Jag undrar om jag måste bestämma mej nu.
