Sotsvart skallben.

Knutna händer letar letar igenom skallbenet hoppar från balkonger. En flottig figur från fredag, lördag, söndag varierade uteblivet behag. Formalisera mitt intag av visuell lögn. Nu ska moderation och sofistikerad tid tala över de ömma delar som dränker historien med sina kaosala elektroner. De har parkerat i ett mönster av glödknivar till blick. Bege mej till en tid av okrossbarhet. Galningens lugn. Det cyklar utanför.

Solen maskiner.

Alla vet att hjärtat är en handgranat. Blå lakan över himlen. Jag har gett kuddar åt stolarnas fötter att sova på. Flyter på parkett. Fantiserar om hemligheter såsom ingenting blir sinnesting blir någonsin förfinat okular. Skaver kadaver? Griffeltavlesymboler fördunklade genom drömkanalernas sändningsuppehåll. Jag återkommer som digital betydelse. Går runt och struntar i det som folk låter bläcka och arkivera. Det här är en tandlös protes med rationella isbitar till röst. Min seendekompetens blir disig. Jag ska låta banda mina illusioner i ett försök tapetsera luften med promenerande kvantmekaniska teorier långsamt förlorade i den differentierade kedjan av tempo-spatial förvandling. Oj vad solen maskiner gör ett parallellogram i semiotikens marginaler. Fruktar äppelpaj och pajar meningen med ord. Jag kan små buskage som i filmens värld. Tack.

Frostskadad mangrove.

Ibland kan hon inte höra ett eko av ingenting. I skärvorna talar en tall. Dobidobi, bobidobida. Orden knådar tystnad och mjöl. Bristen på aktion plöjer i själen som problemet. Laborerande hörbarhet. Ett café har sin utgångspunkt och man behöver inte ta med sej kaffe. Förfärande tolkningar. Eftersom jag har en vandringsled i den visuella historien, farmaceutiskt avlad på mörker och kyla. Kan ni se hur ljuset barrar? Nej. Hon låter natten strö skälvande paprikapulver över en instabil pose. Vi får se hur det går.

Tiden förtas.

Ingenting går som sommaren. En tid har förflutit. De drunknade ser solen genom en geléartad vy av plast och gammal andedräkt. Det är det som ån är gjord av. Innan jag kom hit, jag har bott i ett cementresidens, hade jag en skrivandes ansikte. Nu är jag gömd i fantomer. Det är ett sätt att resa, man kan förstå men ursinnet finns kvar. Det är ursprungligt. Nu vet jag inte vem som föreläser. Men snart.