Jag är pest.

Spetälskad i gnällande vrår. Uppsvälld till ett skrikande skal av diagnostiserat damm. Digerdöd och parkettens kvadrat. Gör dej redo för tystanad. Små larver faller ur mina ögon. Varje stressad kram hungrar efter frånvaro och kontroll, så jag ska ta ner min doft från tapeten. Byta ut allting mot exakta kopior. En slags ridå när jag gör vinden grön.

Menighetens pantomim.

Händelserna i förväg har jag för anledning att bekräfta förgängligheten av gula remsor. Förvarnar även för positiv effekt av att låta det hela dra i sinnet. Man kan fundera över solen och sedan promenera. Kanske i snö eftersom det är kallt. Isande är dessutom blicken från den utkastade madonnan – vars bitvis tidskamoflerande klädnad bidrar till kårar sända som små radiosignaler längs atmosfären. Det hela må vara teater där man inte får spilla men också ett tolkningsvansinne att användas som regnkappa för aristokrater. Istället manar jag att genom integralpoesi klistra gula remsor vid din andedräkt. Bestört över alternativen vill jag minnas.

Skrank för min ögon.

Är det censur? Jag har adekvat stängsel i min tidsuppfattning. Det var ett skämt. Vi kan se hur förändringen breder ut sej i vatten. Jag hörde ljudet från hallen. Behagligt tempererat. Igenom ett peripteralt påstående kom det post. Jag behöver inte prata som om den existerar. Det har efterfrågats mer vardag. Ni kan vara lugna. Nudlarna separeras av en katalysator jag aldrig beställt. En mexikansk uppgörelse. Nu vill jag förstå vädret.